emmas

Jag vet inte riktigt vad det är för svaka jag hamnat i, känns bara som allt går åt fel håll. Visst jag ska inte gnälla, det finns folk där ute som har det hundra gånger värre bara här i sverige. Men jag måste få skriva av mig. Jag orkar inte med skolan längre, det är inte äns kul att kompisarna är där. Jag pluggar och pluggar och pluggar för att jag vill gå på den fucking linjen jag vill. Jag sitter ibland 3-4 timmar per dag. Nej, jag har inga dåliga betyg men jag måste hela tiden leva upp till allas förväntan, min familjs, mina kompisars, mina lärares och min egen. Skulle jag få godkänt på en uppgift, även om det är bra, skulle jag få ångest och min mamma och mina lärare skulle bli besvikna och vända mig ryggen. Låter tufft är tufft. Men tänk om jag inte orkar längre, jag orkar inte kliva upp samma tid varje morgon och ha min mammas ord i huvudet om att jag måste få bra betyg. Hon pressar mig, till det yttersta. Men ändå får jag knappt ett bravo eller att hon kollar igenom mitt arbete. Jag tog nyss hem en balklänning jag sytt på slöjden, jag är nöjd över den. Men det första hon säger är att jag ska ta tillbaka den till skolan och göra klart den eftersom den gått upp lite vid dragkedjan. Inget: Vad fin. Inte ett skit. Hon behandlar mig och mina systrar på mycket olika sätt, jag har aldrig pengar men får köpa allt själv och småsaker som att fråga om jag får göra någonting är värdelöst för henne. Men mina systrar har massa pengar som de sparat behöver inte betala ett skit. Såfort hon åker på stan köper hon med t.ex. kläder till dom och när jag frågar om hon kanske köpt med leggins eftersom mina t.ex är för små blir hon bara arg. Hon tycker att jag är en bortskämd sorunge som inte förstår mig på värdet av någonting. Gör jag inte. Fan att jag gör. Det är ingen hemlighet, men vi har haft lite problem med ekonomin, och jag fyllde år för 3 veckor sen. Jag hade ågest en vecka innan jag skulle fylla 16 år eftersom vi hade inte så mycket pengar just då, och varför ska då jag ha massa grejer. Jag ville inte ha någonting. Jag bad knappt om någonting. Jo, en bodylotion eftersom jag inte hade någon. Mamma tyckte att jag tjata och ville ha massa ändå. Jag förstår inte, jag fråga om en lotion för kanske 80 :- medans min yngre syster tjata om att hon vill ha en dator och pengar när hon fyller om ett halv år, och att hon skulle bli arg och rymma om hon inte får minst 10 paket till. Vem fan tjatar? inte jag, jag grät fan på min födelsedag, jag ville att min mamma skulle ta tillbaka pengarna jag fick och köpa det som behövs till huset ist. Men jag älskar min mamma även om hon behandlar mig som skit ibland. Jaja glöm det nu. En annan sak är också alla jävlar som jag blir så jävla sur på. De som orkar bry sig om hur jag ser ut. Jag vet jag är sjukt smal, men vet ni va? JAG KAN INTE GÖRA NÅGONTING ÅT DET! Ni klankar ner på mig istället för att försöka vara snälla och hjälpa till. Det går i släkten, jag kan proppa i mig 20 pizzor och inte gå upp ens 1 kg. Blir så ledsen när jag hör saker som : vad väger du? jävla anorexiabarn mm. Det blir värre till sommaren också då det är för varmt att ha på sig tjocktröja. Det hjälper inte heller att jag äter skräpmat varje dag för att gå upp, eller proppa i mig tills jag spyr som vissa tror. Jag måste bara äta kolhydrater och träna, det är den bästa kombinationen för mig så kom inte och säg annat! Jag äter mer än vad folk tror. Jag kan äta mellan 3-4 mål MAT (lunch midda mm) per dag plus mellanmål och annat smått och gott. Så håll era tankar inne nästa gång! Samma sak med jag får inte vara nöjd med någonting på min kropp heller, då går alla och snackar skit om mig. Ja, jag är till exempel nöjd med min mage och mina ögon, men det får jag inte va. För det är fel för en som mig att va nöjd över någonting. Fan det är sånt som ger en dåligt självförtroende. Den enda personen som tycker att jag inte har några fel är killen jag är tillsammans med. Men det vet jag att har tycker jag har. Han  vill bara inte göra mig ledsen. Jag älskar honom men det kan bli så att all den skiten jag skrivit om och mycket mer kommer ut över honom. Jag är ingen rolig typ, som festar och umgås med halva stan hela veckan, jag gör inga crazy saker och är inte särskilt sexig av mig. Men det finns andra som är/gör det och jag kan bli väldigt avis. Jag är en svartsjuk tråkig tjej som är enormt avundsjuk. Men jag låtsas att jag inte är det och håller allt inne enda tills allt exploderar. Så är det med allt, eller var. När jag var mindre sa jag aldrig ifrån eller liknande och hade aldrig särskilt bra kompisar som bara dumpa mig, men tack vare det säger jag nu som jag tycker, för det mesta. Men tillbaks till där vi var, all skit kommer ut över min kille och det är jag så ledsen för! Jag har aldrig vart så kär förut, och jag vill inte förstöra någonting. Jag älskar dig alexander. Men kärlek är jobbigt ibland, speciell när man heter Emma Sundin.

tack för den som läst all min skit