Jag orkar inte längre: i finare ord
Jag ser samma vanliga person i spegeln när jag vaknar, men förstår inte vem det är som pratar och agerar. Jag önskar jag visste. När jag kände den personen var allt så otroligt mycket lättare. Den som pratade var vän med personen i spegeln. Den som agerade var syster till samma person. Alla fungerade tillsammans. Spegelbilden, stämman och skådespelaren.
Så mycket kan gå snett på så kort tid. Vi hastar oss in i någonting vi tror kommer bli bra, eller till och med bättre än så. Vi förstår inte hur mycket vi riskerar på så kort tid. Samvete, själ, livslust, glädje och mycket mer. Tro det eller ej men på fyra månader kan allt detta vara borta. Allt försvinner i ett trollslag. Utan för varning, utan en enda tanke åt det omöjliga. Vi glömmer det viktigaste. Vi glömmer oss själva.
Jag har hatat, jag har älskat, jag har glömt mig själv och jag hittar inte tillbaka. När du försvann försvann jag. Halva mitt blod sögs ut. Halva mitt kött slets ut. Halva mitt hjärta har du låst in långt härifrån. Halva mitt seende försvann, inget är lika vackert att se på längre. Halva min känsel fördes över till dig. Halva min själ sprang iväg det ögonblicket jag förstod att allt var förlorat. Halva jag är borta.
Ni ser aldrig. Ni vill aldrig se. Ingen vill ha extra börda på sina axlar. Ett enkelt hur mår du? Tynger de flesta människor. Ni frågar. Men ni hör. Att höra är inte samma sak som att lyssna. De som lyssnar förstår. De som inte ser att jag fejkar mina leenden förstår. Jag skrattar för att förstå. Förstå hur ni klarar av allt.
Jag orkar inte längre, allt jag gör blir till ett helvete. Skitsak på skitsak hoppar på mig. Syns det så tydligt på mig? : "Lätt offer". Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen så jag kan återgå till det normala. Men det är svårt. Jag fejkar bara. Jag skrattar. Jag pratar med dig. Har till och med kul med dig. Men en fråg dyker alltid upp i mitt huvud: Saknar han mig inte? Inte minsta lilla?
Jag orkar inte längre.
Jag tänker inte fejka mer.
Jag mår verkligen inge bra.
Jag känner mig som en levande död
Så mycket kan gå snett på så kort tid. Vi hastar oss in i någonting vi tror kommer bli bra, eller till och med bättre än så. Vi förstår inte hur mycket vi riskerar på så kort tid. Samvete, själ, livslust, glädje och mycket mer. Tro det eller ej men på fyra månader kan allt detta vara borta. Allt försvinner i ett trollslag. Utan för varning, utan en enda tanke åt det omöjliga. Vi glömmer det viktigaste. Vi glömmer oss själva.
Jag har hatat, jag har älskat, jag har glömt mig själv och jag hittar inte tillbaka. När du försvann försvann jag. Halva mitt blod sögs ut. Halva mitt kött slets ut. Halva mitt hjärta har du låst in långt härifrån. Halva mitt seende försvann, inget är lika vackert att se på längre. Halva min känsel fördes över till dig. Halva min själ sprang iväg det ögonblicket jag förstod att allt var förlorat. Halva jag är borta.
Ni ser aldrig. Ni vill aldrig se. Ingen vill ha extra börda på sina axlar. Ett enkelt hur mår du? Tynger de flesta människor. Ni frågar. Men ni hör. Att höra är inte samma sak som att lyssna. De som lyssnar förstår. De som inte ser att jag fejkar mina leenden förstår. Jag skrattar för att förstå. Förstå hur ni klarar av allt.
Jag orkar inte längre, allt jag gör blir till ett helvete. Skitsak på skitsak hoppar på mig. Syns det så tydligt på mig? : "Lätt offer". Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen så jag kan återgå till det normala. Men det är svårt. Jag fejkar bara. Jag skrattar. Jag pratar med dig. Har till och med kul med dig. Men en fråg dyker alltid upp i mitt huvud: Saknar han mig inte? Inte minsta lilla?
Jag orkar inte längre.
Jag tänker inte fejka mer.
Jag mår verkligen inge bra.
Jag känner mig som en levande död
Kommentarer
Postat av: bella
Sessan då, :( jag förstår! Du har iaf många som lyssnar på dig! :)
Trackback
